kokboken som inte var en kokbok

Ceci n’est pas un förord

Hjorten och apan. Ärtor och bananer. Det tryggt eleganta och det vilda stökiga. Betongen och solen. Kristianstad och São Paulo. Maria och Maria? Motsatsparen vill gärna lösas, men Ambivalens heter gästen som dansar och håller på långt efter stängning och vägrar gå hem. 

Du håller just nu i en bok som mellan sina två pärmar försökt trycka in så mycket ambivalens som bara är möjligt utan att behöva ta en springnota. Det är en skapelse som störtat ner i våra sköten, likt Ikaros, spikrakt sprungen ur Marias snillrika skaparkraft som svävar skyhögt skrämmande nära solen. Eller: detta är en kokbok som på många sätt inte alls försöker vara en kokbok, som apar sig, men som trots allt innehåller recept som skrider fram med samma lugn och elegans som hjorten i skogen – något du kan koka, smaka och verkligen tycka om. 

Maria Bub har smulat gastronomiskt stora spår över hela Skåne med omnejd i så många år. Född i Brasilien flyttar hon som sextonåring 1996 till Linköping med sina föräldrar som ska forska. När föräldrarna ska återvända hem stannar sextonåringen ensam kvar i det nya landet för att plugga till undersköterska. Men äpplet, eller kokosnöten, faller inte långt från trädet och efter ett tag vill Maria forska och utveckla mer än vad yrket yrkar på, så 2008 dyrkar hon upp en helt ny styrka i ett helt nytt landskap: gastronomiprogrammet vid Högskolan Kristianstad blir hennes nya kyrka. 

På den nya banan finner hon kompanjonen och korvmadamkollegan Veronica Börjesson, och tillsammans kring kurserna på campus ställer de in kursen mot ett koncept som kommer att bli ett av de mest ikoniska i vårt när- och tvärområde: SOTNOSEN. Ett kärt namn de flesta som är intresserade av mat någon gång har gastat om. De landar på Karstad gård, en bra bit utanför Kristianstad, en stad kännbart svår att få folk att knalla längre sträckor för vad som helst, och lyckas med konststycket att komponera korv i kruka av terrakotta så det kurrade tillräckligt mycket i kommuninvånarnas kistor för att det skulle köra kilometervis mot klockan på sin lunchtimme för att få käka. 

Sotnosen vinner priser, blir ett ut-flyktsmål, syns i media och får vara ambassadörer, representanter och symboler. Hantverk, dunderlokalt och kaxigt. Mitt i yran fortsätter utvecklandet. Maria kan inte hjälpa sig själv. Hennes energi förbränner kreativitet, koncept och kunskap på högvarv. Snett inåt bakåt i Kristianstad och Tivoliparken står ett av Sveriges genom tiderna första museum: Fornstugan. Under många år begagnades byggnadsminnet mest som en glasskiosk och den förlorade potentialen som smälte bort gick under skinnet på korvmadamerna. 2019 kunde de äntligen slå upp portarna för något helt annat än vanilj. Tre år fylldes med matglädje, spelkvällar, naturvin på fat, uteserveringar och slutsålda konserter, en kärlekshistoria mellan vikingar och drakar, nordiskt och asiatiskt, och i någon ände en korv eller två. En pandemi, en inflation och en dålig sommar festade loss på marginalerna och livet ställde krav och plötsligt 2022 blev Sotnosen ett minne om fornstora dagar. Konkurs.

Med Sotnosen försvann en livsstil, ett sammanhang, att få vara en del av den levande staden. Sorgen var stor. Maria började och slutade läsa Freud på caféer och fyllde anteckningsböcker med idéer, recept som aldrig blev lagade, löv från marken i fina höstfärger och krumelurer som kunde vara lite vad som helst. Tomrummet öppnade ett nytt rum. Ambivalensens. I anteckningsblocket började en ny figur dyka upp från det undermedvetna. En hjort och en apa. Deer Monky. Det trygga och det farliga. Det gamla och det nya. Hemma och ute. Maria och Maria. 

Det var ett nytt koncept. Det kunde ha blivit vad som helst: ett klädmärke, prylar, ett compact living-designhus, musik. Det kunde bli en revansch. Maria kontaktade designern Kajsa Rolfsson som tidigare anlitats av Sotnosen och beställde ett mönster och en logga. Till vad? Oklart. Låt det bli något. Lägg ut, experimentera, var spontan, intuitiv. Följ inte reglerna, var inte så hjortig. Ett meddelande på Instagram till restaurangägaren Johan Focklin sådde ett frö. Något poppade upp. En pop-up-restaurang under sommaren på Lilla torg? Ja! 

Att följa upp en hyllad debut. En tvåa. Det ska inte vara en repris, men inte heller för långt ifrån och Lou Reedigt. Inte på tvären, och inte tvärsäkert. En promenad på vilda sidan, inte ett störtlopp en perfekt dag. Pop-up-restaurangen Deer Monky blev ett första steg på en helt ny banan. Denna kokboken en andra tugga. Framför oss i jazzrymdens improviserande möjligheter dansar något tredje. Det som är gjort är hjort. I ambivalensen är Maria allt annat än apatisk.

Du håller som sagt en kokbok i handen som försöker vara allt annat än en kokbok. Ceci n’est pas un kokbok! Det är ett kärleksbrev till Kristianstad. En revansch på en bransch. Maria har bjudit in flera människor i processen att göra bok. Designern Kajsa Rolfsson vars grafik barnmorskade fram konceptet står för layout och en viktig del i driften av projektet. Jag och Emilia Malmqvist bjöds in att ta bilderna, men inte så som vi tänker oss att bilder normalt tas fram till en kokbok där bilderna fungerar som en dokumentation och ett komplement och som hierarkiskt står långt under texten och idéerna. Många gånger tog vi bilder som istället styrde text och recept. Maria spelade oss som en jazzmusiker, fick inpass från våra matbilder och modebilder (för vi ville också göra en kokbok som ett modemagasin) och ändrade i text, koncept och recept utifrån vad hon hörde oss spela med våra kameror. Jörgen Nilsson som driver skivaffären Kompakt Disk fick tonsätta varje kapitel med musiktips. Företag, platser, artister, vänner, kollegor, hjältar – alla bjöds in att bidra i samma Deer Monky-anda, och några blev förskräckta när de insåg vad vi höll på att skapa och avböjde. 

Boken är ett pågående experiment som du nu är en del av. Inget av recepten är provlagade innan. Lekfulla tankar och associationer har fått studsa. Istället för att älta, gör en bok! Istället för en ärta, ändra banan.

Eller båda! 

Joel Andersson, Fotograf och ordfäktare